IV. Några utvecklingvillkor för kemisk industri i Sverige.

bättre. Utvecklingen kommer hos oss helt

visst att gå sina egna vägar, men vi ha

likväl många lärdomar att hämta från

utlandet.

Af de engelska, franska och amerikanska

uttalanden, som i det föregående blifvit

anförda, kunna vi på vårt eget land

tillämpa en hel del. Vi kunna sålunda säga,

att för den kemiska industriens framgång i

Sverige fordras kunskaper och energi

både hos kapitalisten, som startar

företaget och mobiliserar kapitalet, hos

ingeniören, som planlägger, leder och

utvecklar produktionen och hos

köpmannen, som skaffar afnämare till

produkten. Men det fordras mera, ty äfven

med dessa egenskaper komma de nämnda

icke långt, om de icke möta förstående



från statsmakternas sida.

Det är gifvetvis af allra största vikt, att det

finnes möjligheter för inhämtandet af

nödiga kunskaper, och att sättet för dessa

kunskapers meddelande är det bästa.

Öfverallt inses mer och mer, att allt hvad

läroanstalter heter med nödvändighet

måste forma sig efter lefvande lifvet.

Äfven i vårt land pågår på detta område

ett omdaningsarbete, hvilket, man får

hoppas, skall bära goda frukter, såvida

icke en kortsynt och planlös reformifver

eller maktlystet partisinne snedvrider

detsamma.

Planlöst arbete är oftast till ingen nytta,

och det är därför på tiden, att alla

uppbyggande krafter enas om de viktigaste



principerna vid byggandet, enas om, hvad

som är hvete och hvad som är ogräs för

samhället först och främst inom

undervisningsväsendet. Trångbröstad

ängslan att t. ex. »forskningens frihet»

äfventyras, ifall med målmedveten kraft

rensning så företages, hör icke till det

friskt pulserande lifvets sunda vätskor 27 .

Exempel från utlandet visa, att en strikte

genomförd renhållning och vaksamhet i

detta stycke i hög grad befordrar

utvecklingen och att slapphet hämmar den.

I vårt land finnas rika möjligheter att

inhämta de för kemisk produktion nödiga

teoretiska kunskaperna, men i fråga om

praktik och om samverkan mellan

läroanstalter och industri är det icke så

väl beställdt. Äfven här har man den



gapande klyftan mellan skolan och det

verkliga lifvet. Den unge teknikern har ett

godt förråd af kunskaper, men han vet icke

rätt, huru han skall göra dem fruktbärande.

Den ekonomiska sidan af ett

produktionsföretag, dess organisation och

administration, är honom ofta alldeles

främmande. Medfödda anlag äro äfven här

visserligen af allra största betydelse, men

en »praktisk blick» kan ock genom träning

utvecklas, och grunden härför kan och bör

läggas redan vid läroanstalten. »Blotta

vetandet är icke människans ändamål på

jorden . . . kunskapen måste ock taga

verksam del i lifvet,» säger Helmholz.

Våra teknici synas stundom icke rätt

tillfreds med sin sociala ställning, men i

själfva verket beror ju denna helt och



hållet af dem själfva. Den ingeniör, som

icke gitter förskaffa sig grundlig insikt på

här antydda område, lär städse få finna sig

i att förbli en industriens intellektuelle

grofarbetare. Men det är själfklart, att de

måste följa tidens kraf. Hvem har väl för

öfrigt större utsikt att fullständigt kunna

uppspåra och öfverblicka alla de både

tekniska och ekonomiska omständigheter,

som inverka på ett industriellt företags

framgång, och att pröfva och

sammanjämka krafven från båda sidorna?

Ledaren af ett kemiskt-industriellt företag

bör därför vara i stånd att bedöma och

betvinga alla sådana svårigheter, som

t. ex. dem vi sågo framträda vid

indigosyntesens genomförande i

praktiken 28 .



I fråga om möjligheter till merkantil

bildning, så är i vårt land heller icke så

illa ställdt och bättre blir det, sedan en

påtänkt handelshögskola blifvit en

verklighet. Af den stora tillströmningen på

köpmannabanan vore man böjd antaga, att

svenskarne ha utomordentliga naturanlag

för detta kall, men raka motsatsen lär vara

fallet. Ofta är det så, att den, »som icke

duger till något annat», eller den, som

fruktar ett gediget, produktivt arbete, han

kastar sig in på denna bana, sannolikt

emedan han tror sig ha funnit, att en

köpman stundom på lättvindigaste vis kan

bli rik. De handelsskolor, som för sina

ledare äro mera än »den mjölkande kon»,

ha därför äfven den uppgiften att väcka ett

rätt förstående för köpmannakallet och att



fördjupa intresset för en verklig, god och

gedigen köpmannaverksamhet. Att det icke

råder någon brist på »köpmän», det vet

hvarje industriman, som producerar

handelsartiklar. Han vet berätta, huru

ständigt en mängd folk, mest såsom

agenter, erbjuda sin hjälp vid

försäljningen.

Må vi emellertid komma ihåg, att först

gäller det att producera något och sedan

att afsätta produkten. Först behöfvas

produktiva industrimän och sedan köpmän.

Den som tillverkar goda produkter och af

kända typer behöfver för öfrigt inga

mellanhänder.

Energi nämndes här ofvan såsom ett

villkor för utvecklingen. Man hör stundom



påstås, att svenskarne lida brist härpå,

men detta torde vara endast skenbart. I den

mån industrien utvecklas, öppnar sig för

en hvar flera möjligheter både att finna ett

med sina anlag harmonierande arbete och

att få »ökad lön för ökad möda», och

under sådana omständigheter frigöres

säkert all latent energi. Ett bevis för denna

förmodan synes ligga däri, att de från

Amerika hemvändande svenskarne

tydligen fått sin slumrande energi sålunda

väckt. Tyvärr somnar den dock allt för

ofta snart nog igen efter hemkomsten.

Premieackord-systemet 29 tillämpas i vårt

land i allt för ringa utsträckning, beroende

på bristande specialisering. Fabrikerna

syssla i allmänhet med för många

tillverkningar i stället för att drifva endast



en eller ett par i mycket stor skala. De öka

själfva också därigenom antalet af sina

konkurrenter.

Vidare komma vi till förståendet från

statsmakternas sida. Genom en sund

lagstiftning, byggandet af nya vattenvägar

och järnvägar, införandet af lämpliga tulloch frakttariffer etc. har regering och

riksdag i sin hand att kraftigt befordra

industriens utveckling. Bland

lagstiftningsärenden är tullfrågan ett af de

allra viktigaste, och skall densamma

därför här något utförligare behandlas.



Planmässigt och effektivt tullskydd.

Om en producent gjorde framställning om

tullskydd för sin produkt och hundra



konsumenter ropade nej, så blef det intet

tullskydd. Följden vardt, att kapitalet drog

sig tillbaka, den nya industrien gick om

intet eller förkrympte, och

företagsamheten, hvaraf intet öfverflöd

finnes i vårt land, hade fått en näsknäpp i

stället för en väl behöflig handräckning.

»Staten bör akta sig för att skrämma bort

kapitalet från företagsamheten» är en

statsmannaregel, som härstammar från

Bismark. Undersökes för hvarje fall helt

affärsmässigt, hvad den nya industrien ger

landet och hvad den tar, ifall den får

tullskydd, så blir hvarje tullfråga en enkel

afräkning och icke något lotterispel. Vid

denna nationalekonomiska bokföring få

dock icke endast de summor, som förut för

varorna gingo till utlandet, men som nu



stanna inom landet, räknas den nya

industrien till godo, utan äfven värdet för

landet däraf, att den nya industrien lämnar

arbete åt ett antal personer, som eljes

nödgats söka sin utkomst i främmande

land.

Det klingar kanske förnuftigt i mångens

öron, då någon säger, att i ett land utan

införseltullar uppväxer den naturligaste

och lifskraftigaste industrien, att tullarne

äro en orättvis skatt, som en del af landets

innebyggare få betala, en present från

staten till några få fabrikanter, eller då det

pekas på England, som redt sig och

fortfarande reder sig godt utan tullar,

såsom ett efterföljansvärdt exempel för

Sverige. Men erfarenheten talar ett annat

språk. Vi ha i det föregående sett, hurusom