VI. Sparsamhet med värmet nödvändig.

fabrikationer. Men en kemisk tillverkning

kan med fördel stundom förbindas äfven

med en icke-kemisk.

Vid metallurgiska m. fl. processer låter

värmet icke alltid ens med hjälp af

yppersta regeneratorer fullständigt utnyttja

sig, utan gaser af ganska hög temperatur

bortgå i luften. De kemiska fabrikerna

behöfva ofta mycket värme och äfven

låggradigt sådant kan finna användning,

men det torde dock vålla svårigheter, att

para ihop t. ex. ett järnverk och en kemisk

fabrik, isynnerhet då man betänker, att de

heta gaserna icke gerna kunna ledas någon

längre sträcka. Att enligt

motströmsprincipen absorbera det fria

värmet ur gasen med en vätska af hög

kokpunkt, och sedan genom väl isolerade



rör leda denna till de kemiska apparaterna

(à la varmvattenvärmeledning i

boningshus), kan endast i enstaka fall bli

fördelaktigt. Lämpligare är då oftast att,

såsom redan mångenstädes sker, generera

ånga ock, om denna icke kan finna

användning för järnverkets eget behof för

kraftalstring etc., leda den till den kemiska

anläggningen. Tyvärr bortgå dock gaserna

äfven vid den bästa ångpanneanläggning

(med anordning för matarevattnets

förvärmning, ekonomiser, etc.) med en

ganska hög temperatur.

Vid alla dylika kombinationer måste dock

städse så ordnas, att båda fabrikernas

framtida utvidgning icke omöjliggöres.

En annan värmekälla, som ännu



mångenstädes illa utnyttjas, är

masugnsgasen. Man börjar dock alltmera

använda denna för direkt kraftalstring

medelst gasmaskiner.

Ja, värmefrågan är af den allra största vikt

för den kemiska industrien i allmänhet. Då

en kemisk fabrik skall grundas, och man

icke genom någon lycklig kombination,

eller af annat giltigt skäl, redan är bunden

vid en viss plats, så bör man öfverväga,

om den icke bör läggas vid en god

torfmosse af tillräckligt omfång eller vid

ett alunskifferlager. Detta dock under

förutsättning att transportkostnaderna för

fabrikens råvaror och färdiga produkter

icke lägga hinder i vägen härför. Ett

vattenfalls energi kan ledas ganska långa

vägar för en jämförelsevis ringa kostnad,



men bränslet låter icke lika lätt

transportera sig.



Slutord.

hoppas, att Sveriges

D ET är attsnart på kraftigaste sättkemiska

industri

skall

bidraga till förbättring af vår sorgliga

handelsbalans med utlandet. Nedanstående

grafiska tabell visar Sveriges import och

export under åren 1866-1906. Det

streckade utvisar importöfverskottet. För

åren 1866-1895 är importen icke angifven



särskildt för hvarje år, utan uti 5-årsmedeltal.



Delen av figuren som markerats med

rött var oläsbar i originalet. Den har

blivit rekonstruerad med hjälp av data

från publicerade källor.



Importen öfversteg 1906, som synes,

exporten med icke mindre än 140,000,000

kronor. Det kan gifvetvis icke duga, att vi

år efter år öka vår skuld till utlandet med

sådana belopp, om vi vilja förblifva ett

fritt folk. Endast därigenom, att hvar och

en på sin plats blir arbetsammare och

sparsammare, kan härutinnan bättring

inträda. »Ingen blir rik af det han

förtjänar, utan af det han sparar», säger

ordspråket, och sparsamhet är just hvad vi

svenskar behöfva lära af de rika folken. I

nuvarande »kristider», 169 som började i



Amerika och där varit våldsammast, ha vi

sett, huru räntefoten sprungit upp till

exceptionell höjd t. o. m. i det

kapitalstarka England, 7 %, men ett land

har synbarligen i jämförelsevis ringare

grad blifvit berördt, nämligen Frankrike.

Franska bankens guldkassa utgör f. n. (juni

1908) 120 millioner £, under det Englands

banks uppgår till endast 37 mill. £. Det

franska folket är ett sparsamt folk. En

fransman med än så måttliga inkomster —

kroppsarbetaren ingalunda undantagen —

lefver sällan upp hela sin förtjänst, utan

för honom är det den naturligaste sak, att

han skall afsätta en viss del för

ålderdomen och för sina barn. Det sparade

lilla kapitalet öfverlämnar han icke alltid

åt bankerna att göra fruktbärande, utan



placerar det ofta själf genom inköp af

aktier i något industriellt företag, som han

känner till och har förtroende för eller ock

i statspapper. Det var icke

storkapitalisternas förtjänst, att Frankrike

efter kriget med Tyskland kunde förvåna

världen med att på en otroligt kort tid

betala den dryga krigsskadeersättningen

på 5,000,000,000 francs.

Vår stora import måste minskas och detta

kan ske endast därigenom, att hvar och en

vid äfven det minsta inköp ger den

svenska varan företrädet. Produceras icke

den önskade artikeln inom landet, så

gäller det att försaka. Sverige importerar

årligen för icke mindre än 27 millioner

kronor kaffe. Om hvarje kaffedrickare

beslöte sig för att hädanefter icke dricka



mer än hälften så mycket kaffe, som förut,

så skulle 13½ millioner kronor årligen

sparas för vårt land. 170

För vin och diverse spirituosa gå 6½

millioner kronor ur landet och för tobak

bortåt 8 millioner. Här gäller sålunda

äfvenledes att försaka. 171

Detta om de s. k. njutningsmedlen. Äfven

bland födoämnena finna vi en del

importgods, som kan utgallras, utan att

vårt välbefinnande försämras; kanske

snarare tvärtom. För beklädnads- och lyxartiklar betala vi dock den största tributen

till utlandet, och härutinnan måste med

nödvändighet en ändring inträda. 172

Svenskarnes slösaktighet väcker häpnad i

utlandet. I Hamburg hör man stundom



yttras, att de svenska köpmännen lefva

högt på Hamburgarnes kredit.

Ja, vi måste spara och vi måste så långt

möjligt är söka reda oss med produkter af

vårt eget arbete, så att vi från utlandet

hämta allt mindre mängder af

förbrukningsartiklar. Må hvar och en vid

hvarje inköp, stort eller litet, se upp för

det lilla ordet import! Må vi i allt

vidsträcktare mån från utlandet i stället

hämta mera bestående värden, må vi lära

oss företagsamhet, arbetsamhet,

uthållighet och sparsamhet! De

föräldrar, som gifva sina barn dessa

värden i arf, behöfva icke sörja, om de

icke äro i stånd att gifva dem guld. Men

kom ihåg ordspråket: »Det är svårt lära en

gammal hund sitta!» Träningen måste